Jag satt ensam på mitt rum, solen lyste igen persienerna (stav) men allting jag kunde tänka på att Jake var borta, jag ville skrika nej, jag ville ha tillbaka min bror, men han var borta, borta för evight...

"Kära dagbok, jag ska börja skolan igen, jag klarade inte av det efter Jakes död, men jag tror att det ska funka nu. Idag kommer det att bli bra, det måste det bli, jag kommer le, och det leende kommer säga; Jag är okej, jag mår bra. Jag ska inte komma tillbaka som den lilla tjejen vars mamma och bror dött, och pappa sitter i fängelse, nej, hedan efter kommer ingen historia in i mitt liv, bara, jag och Justin, och resten av mitt vardagliga liv."

Jag stängde dagboken som jag köpt igår, den var blekt ljusrosa med en ettiket där det stod CANDIE. Jag tog min väska som stod på golvet i hallen och gick ut, Justin hade åkt sent igår kväll, han skulle vara borta i tre dagar och förbereda för en konsert, en vecka senare skulle Justin åka på turné i ett halvår, det längtade jag INTE till.

När jag kom till skolan fick jag en storkram av Dessie, och en av Anna, och såklart en av Eric.

- Tack hörni, sa jag.

- Åh din lilla stackare, jag hoppas att det är okej med dej, jag hörde om din  bror, och din pappa, jag är så ledsen... babblade Dessie på och jag fnissade.

- Det är okej, I am Fine, sa jag och drog på mej det där "jag är okej"-leendet.

JUSTIN

Jag ville inte störa Candie på lektionen, men jag kände mej tvungen att ringa henne, som en hjälp på tvarven, eller? Jag undrade vad hon gjorde just nu... kanske satt hon inlåst på en toalett och grät... eller så blev hon retad över att hennes pappa var en brottsling?

Candie

Där stod jag, mitt bland säkert 20 från min klass och 20 från andra klasser runt om mej och beklagade över Jake och pappa, det var både jobbigt och härligt att veta att de brydde sej.

- Tack, det är jätte snällt av er allihop, sa jag.

- Jag kan hjälpa dej med läxorna!¨

- Jag kan köpa en läsk åt dej!

- Jag kan  bjuda på lunch!

Alla frågade mej saker, av vänliga själ förstås men jag orkade inte med all uppmärksamhet.

På eftermiddagen när jag kom hem tog jag fram min dagbok och började skriva.

"Kära dagbok, hela dagen sa jag samma sak till alla, jag mår bra, jag klarar mej, men jag har ljugit, jag har aldrig sagt sanningen, jag mår inte bra, jag klarar mej inte, det är tur att jag har Justin, annars hade jag inte orkat, Anna och Eric har jag förstås, men de frågar också Är du okej? Det är bara Justin som förstår, jag är glad att han lyssnar på mej, men jag behöver fortfarnde inte någon psykolog, jag har ju dej och Justin."

Min mobil ringde.

- Candie, sa jag.

- Hej Cadnie, det är Justin, vad gör du?

- Inget, du då? Sa jag snabbt, jag ville inte att Justin skulle veta om dagboken.

- Jag tänkte bara säga hej, jag ville bara höra om du var okej? Hur var det i skolan? Sa JUstin.

- Jag är okej, och snälla fråga inte det igen, jag mår bra, sa jag, men sedan ångrade jag mej, jag ljög ju, och för Justin ville jag inte ljuga.

- Är du säker? Frågade Justin.

- Nej, jag mår hemskt, jag klarar det knappt, jag vill inte mer! Skrek jag och började gråta.

- Såja, det är okej, jag kan inte komma just nu, men snart, jag lovar, och under turnén lovar jag att komma till dej och hälsa på då och då, sa Justin lugnade.

- Tack, snyftade jag.

Sådär ja, hoppas ni gillar kapitlet, ska lägga upp ett inlägg på iansomerhalderstorys.bloggplatsen.se

ses där :D

Skyrock.com" width="240" height="200" />

- Ja, men jag älskar dej ändå mest, sa jag  och kysste honom.

- GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! Ropade min pappa och min storebror Jake på samma gång jag öppnade dörren till pappas hus.

Jag hade lovat att vara hoss honom och Jake när jag fyllde år eftersom jag bodde ensam.

- Tack, sa jag och log. Pappa höll i en enrom gräddtårta med jordgubbar och två ljus, en ett och en åtta, jag fyllde ju 18.

Justin hade fyllt 18 för en vecka sedan, nu var det min tur.

- Så vart är Simom då? Skulle han inte också komma? Frågade pappa.

Fan, jag hade ju glömt att berätta att jag var ihop med Justin nu, fan!

- Eh... jo, jag har... gjort... slut, med honom... stammade jag.

- Va? Sa pappa och Jake på samma gång, de stirrade först på mej sedan på varndra, sedan skrek de rätt ut.

- JA! Yes! Awsome! FINALLY!! Ropade de lyckligt.

- Vad sa ni? Sa jag och nu var det min tur att se förvånad ut.

- Vi har väntat i åratal på att du skulle göra slut med honom! Sa Jake.

- Ja, stackars Monica som inte för se detta, skrockade pappa.

- Sluta, sa jag. Moncia var min mamma, hon hade ju dött.

- Så vem är du ihop med nu då? Frågade Jake.

- Jo... Ju... Justin... stammade jag, jag visste inte hur de skulle reagera på att jag var ihop med Justin BIEBER.

- Justin..? Sa pappa uppmuntrande.

- Bieber, avslutade jag och de stirrade på mej.

JUSTIN

Jag skyndade mej allt vad jag kunde, i ena handen hade jag choklad och rosor, i den andra hade jag en prestent till Cadnie.

När jag kom hem till hennes pappa där vi skulle vara och fira hennes fördelsedag hörde jag skrik inifrån huset.

Jag ryckte upp dörren och där innan för stod en man i 40 års åldern, han var högröd i ansiktet och svetten pärlades i hans panna, bredvid honom stod en kille med blont hår och mjöklchoklads-ögon, sådan som Candie hade. Två meter ifrån dem stod Candie, ögonen var mörka och blixtrade av ilska, som ett åskväder.

- Candie? Sa jag.

- Du måste vara Justin, sa mannen, som jag antog var Cadnies pappa, och den andre killen var väl hennes bror Jake.

- JAG HATAR DEJ! Skrek Candie´, först trodde jag att hon sa till mej sedan upptäckte jag att hon stirrade på sin pappa, sedan såg jag stjärnor.

CANDIE

Jag kunde inte fatta att pappa just slagit till Justin-som låg på golvet och kved.

- Va fan gör du?! Skrek jag till pappa och slog honom över kinden.

- Det där lär du få ångra! Morrade pappa. Han drog fram en pistol ur jackfickan.

- Vad i helvete... svor jag.

- Jag fick den på min resa till Rio, nu faan! Sa pappa och riktade pistolen emot Justin.

- Pappa nej! Ropade Jake och hoppade emellan skottet och Justin, skottet träffade därför Jake, inte Justin.

- JAKE! Skrék jag, jag satte mej bredvid honom och skakade hans axlar, han var död, skottet hade träffat precis nedan för hjärtat, men han hade ändå dött.

- Candie... viskade Justin.

- Min son! NEJ! NEJ! NEJ! INTE Jacob! Grät pappa.

- Jake... viskade jag och tog hans livlösa hand.

SENARE PÅ POLISSTATIONEN

Jag satt med Justin i väntrummet, pappa hade hamnat i fängelse och jag skulle skriva på kontraktet till pappas, eller snarare mitt hus nummera.

- Jag beklagar verkligen Jacob, hans begravning hålls imorgon kväll, sa en kvinnligpolis som precis kommit in i rummet.

- Tack, sa jag och torkade en tår.

- Jag har nummret till en bra psykolog ifall du behöver, sa hon.

- Vad snällt av dej, men jag behöver ingen psykolog, sa jag.

- Ta det ändå, sa polisen och gav en lapp med ett nummer på.

- Okej, tack då, sa jag. Sedan fick jag skriva på kontraktet och sedan gick jag och Justin hem, till mitt gammla hus, som jag fått av Justin, jag skulle ha det andra som "komma bort hus" eller vad man säger.

Jag satt ensam på mitt rum, solen lyste igen persienerna (stav) men allting jag kunde tänka på att Jake var borta, jag ville skrika nej, jag ville ha tillbaka min bror, men han var borta, borta för evight...

Hej alla läsare!!

Jag har ändrat utseende på Candie

Nu ser hon ut såhär:

//Lexi

PS. Uppdatering under detta!!!