Den natten sov jag med Nina tätt intill mig. Nu var det min tur att gråta. Jag saknade Justin, han skulle ligga framför mig i sängen, han skulle snarka lätt och jag skulle le åt att jag inte kunde somna för hans snarkningar.

Men han var inte där och det gjorde mig ledsen och nedstämd.

Nästa morgon vaknade jag tidigt och bestämde mig för att gå upp med en gång. Jag la Nina i sin säng och jag gick upp och duschade.

Efter duschen klädde jag mig och gick ner till köket. Jag gjorde en frukost till mig och åt i lugn och ro. Sedan plockade jag fram baby-maten till Nina och gick upp för att väcka henne.

Hon gnällde en massa innan hon gick med på att jag fick ta på henne hackklappen nere i köket. Sedan matade jag henne med hennes favorit mat. Persikor.

När hon ätit upp var hon alldels kladdig över hela sig och jag fick gå upp och tvätta henne.

- Att du aldirg lär dig, tror du jag vill stå och tvätta dig i alla evigheter?! fräste jag medans Nina skrek och skrek. När jag var klar la jag henne i vaggan och brydde mig inte om att hon inte ville sova eller var trött de minsta dugg.

- HÅLL KÄFTEN! Vrålade jag till henne när hon började tjuta. Jag orkade inte mera. Justin kunde lika gärna ha dött, han kommer ändå aldirg hem igen, tänkte jag och tog upp Nina ur sin säng. Sedan gjorde jag någonting jag aldig kunnat göra innan Justin stuckit ut på filminspelning.

Jag la ner Nina i sin vagga och gick, jag bara stack, drog, drog åt helvete. Ute snöade det och jag vaar riktigt jävla trött på det.

- FAN TA DEJ! Skrek jag rät ut i luften och brydde mig inte att folk undrade tittade på mig.

Jag började springa, snabbare och snabbare tills jag föll ihop i skogsbrynnet.

- Hur går det? Frågade en röst bakom mig. Jag vände mig om och där stod en kille med brunt hår och bruna snälla ögon.

- Inget bra, suckade jag.

- Kom, sa han och hjälpte mig upp ur snön.

- Tack, sa jag.

- Ingen orsak, vart bor du, min bil är alldels här borta, sa han.

Jag sa vart jag bodde och han skjutsade mig dit.

- Hejdå, sa han.

- hejdå, tack för hjälpen, sa jag.

- Ingen orsak, vad hette du nu igen?

- Candie, ring mig gärna, sa jag och tog upp markerings pennan som jag hade i fickan och skrev mitt nummer på hans hand.

- Okej, vi ses. Candie. Sa han och körde iväg. Jag fick skuldkänslor, jag hade ju Justin, men han hade ju lämnat familjen bara för att spela in en jävla idiotsik film. Men å andra sidan hade jag gått med på det, fast egentligen ljög jag ju, han hade sårat mig och lämnat oss.

Oss... fan också Nina!
Jag sprang in i huset och lyfte upp min lilla vackra dotter. Hon var röd i ögonen och såg riktigt kraftlös ut...

Jag matade henne och sedan läste jag en saga för henne. Jag höll henne tätt, tätt intill mig.

När hon somnat pussade jag hennes lilla huvud och la henne i hennes vagga.

- Godnatt, viskade jag till henne och gick in till mig.

Nästa dag ringade Justin.

- Hej, hur går det? Frågade han.

- Skit dåligt, sa jag ärligt.

- Åh... jag...

- Du behöver inte komma hem Justin, vi vill inte att du överger oss igen, jag kommer faktiskt INTE att vänta på dig, sa jag och la på.

- P-apa? jollrade Nina. Jag suckade. Hon saknade honom. Jag ringade upp Justin igen.

- Förlåt, sa jag.

- Vadå?

- Förlåt, jag klarar mig inte utan dig, sa jag och kände tårarna komma krypnade.

- Jag kommer med än gång, sa han.

- Nej... spela klart filmen du, sa jag.

- Aldrig, jag kommer inom två timmar, sa han och la på.

- Papa! utropade Nina.

Jag log.

- Ja Nina, pappa kommer nu... viskade jag och satte mig i soffan.

----------------------------------------------------------------------------------------------

So so so....

Nu kommer denna novell vara avslutad, den är alltså här med slut!
Snart kommer en ny....

//Lexi

- Nej, jag skulle inte byta detta mot någonting i hela världen, kom nu! Sa jag och kysste Justin.

Vi gick ut i snön, Justin flinade. Jag drog vagnen framför mig med Nina i.

- Vad flinar du åt? Sa jag och skrattade.

- Inget, sa han och kysste mig.

En vecka senare

- Hur fan kan du bara göra så?! Skrek jag till Justin. Han satt på våran stora dubbelsäng och tittade olyckligt på mig.

- Men jag måste, sa han och tittade på mig med sina bruna, vackra ögon. I några sekunder såg jag bara in i dem men sedan kom jag över det.

- Lägg av med det där. Fräste jag.

- Snälla, jag kan inte säga nej! Utbrast han.

- Du kan inte säga nej till en film men du kan säga nej till din familj, muttrade jag.

- Vi behöver pengarna, sa Justin försitkigt.

- Är det din ursäkt?! Du vet mycket väl att vi är stenrika! Vrålade jag. Nina började gråta och jag suckade högt.

- Jag tar henne. Sa han snabbt och gick in i Ninas rum. Han kom snart till baka med våran fortfarande skrikande dotter i famnen.

- Åk och var med på den där jävla filmen då men var inte säker på att jag är här och väntar på dig, morrade jag och gick ut ur rummet, ner i hallen och ut genom dörren i bara tofflor och t-shirt. (och mysbyxor såklart).

Fan ta Justin, hur kunde han bara stunta i oss, efter bara ett år? Visst han hade provfilmat i veckor nu och äntligen fått rollen men ändå, om jag var han så skulle jag tacka nej. Att vi behövde pengarna var en så stor överdrift att det nästan var löjligt.

När jag kom hem igen och gick in i vardagsrummet kändes det nästan som vanligt, förutom klumpen i magen.

- Hej, sa jag till Justin som satt med Nina i soffan och kollade på TV.

- Hej, sa han.

- Förlåt, såklart att du ska spela in filmen... jag... över reagerade bara.... mumlade jag. Att ljuga för Justin var inte alls kul, men jag var tvungen.

- Säkert? Sa han och flyttade den sovande Nina till filten bredvid sig.

- Ja, sa jag sammanbitet. Han log och kysste mig. Jag besvarade hans kyss och log mot han.

- Jag älskar dig vad du än gör, sa jag.

- Och jag dig, vad du än gör, sa han och kramade mig, hårt och länge.

2 dagar senare

Nina grät och grät. Hon ville verkligen inte att "papa" som hon sa skulle åka.

- Han kommer ju snart hem, sa jag och tittade på Justin. Eller hur? Tillade jag.

- Såklart, om två månader sisodär, sa han glatt.

- Okej, vi ses då, mumlade jag.

- Aa, vi ses då! Sa han och kramade mig. Han gav både mig och Nina en var sin adjökyss. Ninas på pannan och min på munnen.

- Hejdå. Viskade jag.

- Hejdå, sa han och sedan var han borta.

- Hej. Sa jag.

- Förlåt. Sa han.

- För vad? Frågade jag.

- Det där igår... mumlade Justin.

- Du fick en chock, sa jag milt.

- Är jag förlåten?

- Aha... log jag.

- Bra! Sa han och kramade mig hårt och länge.

Framme vid altaret kändes det som en dröm, som om Justin och allt som hänt mig på sistone bara var en underbar och inte alltid en så underbar dröm...

- Tager du, Candie Jessica Martins (om jag sagt något annat så har jag glömt det bara så ni vet!) denna Justin Drew Bieber till din äkta make och älska honom i nöd och lust? Frågade prästen. Jag kunde inte slita blicken från Justins bruna ögon när jag svarade.

- Ja.

- Och tagar du, Justin Drew Bieber, denna Candie Jessica Martins till din äkta maka och älska henne i nöd och lust?

- Absolut, förevight, sa han och log mot mig.

- Ringarna, sa prästen.

När det var avklarat log prästen lite fånigt.

- Du kan kyssa bruden, sa han och Justin kysste mig, en kyss jag sent skulle glömma...

ETT ÅR SENARE
Nina, Justin och jag skulle till Jeremy, Jazzy och Jaxon nu. Det gjorde vi varje söndag.

- Kom nu älskling! Ropade jag.

- Kommer! Sa Justin.

- Jag menade inte dig, skrattade jag och höll ut handen mot Nina som kom krypandes mot mig.

- Jag vet! Sa Justin och lyfte upp sin dotter.

- PAPA! Försökte Nina och drog Justin i håret. Jag skrattade.

- Så söt, suckade jag.

- Haha, ja! log Justin och gav Nina till mig. Jag satte på henne sin lilla jacka och sina skor och vantar.

- MÖSSA! Skrattade hon och hamrade på mig.

- Jadå... jollrade jag och gav henne sin mössa.

Jag var redan påklädd och Justin var också klar. Jag reste mig och Justin kysste mig.

- Vi är inte ens 20... suckade jag.

- Ångar du dig? Frågade Justin oroligt.

- Nej, jag skulle inte byta detta mot någonting i hela världen, kom nu! Sa jag och kysste Justin.

Vi gick ut i snön, Justin flinade. Jag drog vagnen framför mig med Nina i.

- Vad flinar du åt? Sa jag och skrattade.

- Inget, sa han och kysste mig.

- Ååh! Skrek jag.

- Vad säger du?

- Ja, viskade jag och kysste honom. Hårt och länge. 

- Bra, mummlade han.

- Bättre än bra, mummlade jag tillbaka. 

Två dagar kvar tills bröllopet... jag var alldeles i extas.

Justin låg bredvid mig i "vår" säng och strök mig över ryggen. (misstolka ej)

- Fatta att det vi gifter oss om två dagar... sa jag glatt. Justin svarade inte utan bara kysste mig i nacken.

- Vi ska ha världens finaste bröllop! Utbrast jag. Han skrattade.

- Såklart... sa han.

Då kände jag illamåendet komma. Jag sprang till toan och kräktes.

- Gumman! Hur mår du?! Ropade Justin och sprang efter mig. Jag kräktes igen och han stirrade på mig.

- Matförgiftning, ljög jag och sköjde ur munnen.

- Säkert? Frågade han. Jag nickade.

- Jag går ut en sväng, sa jag och skyndade mig mot hallen.

- Okej... sa han och jag hörde hur han sjönk ner i soffan. Jag satte på mig mina converse och min jacka, sedan sprang jag ner till affären på hörnet.

Jag letade ett tag tills jag hittade vad jag sökte efter, jag betalade och sprang hem igen.

Justin

Candie rusade in och sprang raka vägen in på toaletten. Hon kom snart ut igen.

- Justin... sa hon med låg röst.

- Ja? Sa jag och kollade upp från TV:n.

- T-testet var... posetivt... stammade hon. Det sista kom som en viskning.

- Vilket test? Undrade jag.

- Du ska bli pappa.

Orden kom som ett slag i magen.

- V-va? Kraxade jag. Hon nickade och såg ner i marken.

- Hur ansvarslös får man vara?! Skrek jag upprört. Candie stirrade förskräckt på mig.

Candie

- V-va sa du? Viskade jag.

- Allt detta är dit fel! Morrade han.

- Hur kan det vara mitt fel? Muttrade jag.

- Jag drar nu! Fräste Justin och sprang ut ur huset. Jag började gråta häftigt. Sedan ringde jag Siena.

Hon fattade allting och kom med en gång. Sedan tröstade hon mig. Hur kunde Justin göra så?!

Det var hans ansvar lika mycket som mitt!
- Ska du göra abort? Frågade Siena.

- Näe... viskade jag.

- Okej, men ska jag prata med Justin?

- Okej då. Muttrade jag och blundede hårt.

Nästa dag ringade Justin på min dörr. Han var rödgråten och ruffsig.

- Hej. Sa jag.

- Förlåt. Sa han.

- För vad? Frågade jag.

- Det där igår... mumlade Justin.

- Du fick en chock, sa jag milt.

- Är jag förlåten?

- Aha... log jag.

- Bra! Sa han och kramade mig hårt och länge.