- Hej. Sa jag.

- Förlåt. Sa han.

- För vad? Frågade jag.

- Det där igår... mumlade Justin.

- Du fick en chock, sa jag milt.

- Är jag förlåten?

- Aha... log jag.

- Bra! Sa han och kramade mig hårt och länge.

Framme vid altaret kändes det som en dröm, som om Justin och allt som hänt mig på sistone bara var en underbar och inte alltid en så underbar dröm...

- Tager du, Candie Jessica Martins (om jag sagt något annat så har jag glömt det bara så ni vet!) denna Justin Drew Bieber till din äkta make och älska honom i nöd och lust? Frågade prästen. Jag kunde inte slita blicken från Justins bruna ögon när jag svarade.

- Ja.

- Och tagar du, Justin Drew Bieber, denna Candie Jessica Martins till din äkta maka och älska henne i nöd och lust?

- Absolut, förevight, sa han och log mot mig.

- Ringarna, sa prästen.

När det var avklarat log prästen lite fånigt.

- Du kan kyssa bruden, sa han och Justin kysste mig, en kyss jag sent skulle glömma...

ETT ÅR SENARE
Nina, Justin och jag skulle till Jeremy, Jazzy och Jaxon nu. Det gjorde vi varje söndag.

- Kom nu älskling! Ropade jag.

- Kommer! Sa Justin.

- Jag menade inte dig, skrattade jag och höll ut handen mot Nina som kom krypandes mot mig.

- Jag vet! Sa Justin och lyfte upp sin dotter.

- PAPA! Försökte Nina och drog Justin i håret. Jag skrattade.

- Så söt, suckade jag.

- Haha, ja! log Justin och gav Nina till mig. Jag satte på henne sin lilla jacka och sina skor och vantar.

- MÖSSA! Skrattade hon och hamrade på mig.

- Jadå... jollrade jag och gav henne sin mössa.

Jag var redan påklädd och Justin var också klar. Jag reste mig och Justin kysste mig.

- Vi är inte ens 20... suckade jag.

- Ångar du dig? Frågade Justin oroligt.

- Nej, jag skulle inte byta detta mot någonting i hela världen, kom nu! Sa jag och kysste Justin.

Vi gick ut i snön, Justin flinade. Jag drog vagnen framför mig med Nina i.

- Vad flinar du åt? Sa jag och skrattade.

- Inget, sa han och kysste mig.

- Ååh! Skrek jag.

- Vad säger du?

- Ja, viskade jag och kysste honom. Hårt och länge. 

- Bra, mummlade han.

- Bättre än bra, mummlade jag tillbaka. 

Två dagar kvar tills bröllopet... jag var alldeles i extas.

Justin låg bredvid mig i "vår" säng och strök mig över ryggen. (misstolka ej)

- Fatta att det vi gifter oss om två dagar... sa jag glatt. Justin svarade inte utan bara kysste mig i nacken.

- Vi ska ha världens finaste bröllop! Utbrast jag. Han skrattade.

- Såklart... sa han.

Då kände jag illamåendet komma. Jag sprang till toan och kräktes.

- Gumman! Hur mår du?! Ropade Justin och sprang efter mig. Jag kräktes igen och han stirrade på mig.

- Matförgiftning, ljög jag och sköjde ur munnen.

- Säkert? Frågade han. Jag nickade.

- Jag går ut en sväng, sa jag och skyndade mig mot hallen.

- Okej... sa han och jag hörde hur han sjönk ner i soffan. Jag satte på mig mina converse och min jacka, sedan sprang jag ner till affären på hörnet.

Jag letade ett tag tills jag hittade vad jag sökte efter, jag betalade och sprang hem igen.

Justin

Candie rusade in och sprang raka vägen in på toaletten. Hon kom snart ut igen.

- Justin... sa hon med låg röst.

- Ja? Sa jag och kollade upp från TV:n.

- T-testet var... posetivt... stammade hon. Det sista kom som en viskning.

- Vilket test? Undrade jag.

- Du ska bli pappa.

Orden kom som ett slag i magen.

- V-va? Kraxade jag. Hon nickade och såg ner i marken.

- Hur ansvarslös får man vara?! Skrek jag upprört. Candie stirrade förskräckt på mig.

Candie

- V-va sa du? Viskade jag.

- Allt detta är dit fel! Morrade han.

- Hur kan det vara mitt fel? Muttrade jag.

- Jag drar nu! Fräste Justin och sprang ut ur huset. Jag började gråta häftigt. Sedan ringde jag Siena.

Hon fattade allting och kom med en gång. Sedan tröstade hon mig. Hur kunde Justin göra så?!

Det var hans ansvar lika mycket som mitt!
- Ska du göra abort? Frågade Siena.

- Näe... viskade jag.

- Okej, men ska jag prata med Justin?

- Okej då. Muttrade jag och blundede hårt.

Nästa dag ringade Justin på min dörr. Han var rödgråten och ruffsig.

- Hej. Sa jag.

- Förlåt. Sa han.

- För vad? Frågade jag.

- Det där igår... mumlade Justin.

- Du fick en chock, sa jag milt.

- Är jag förlåten?

- Aha... log jag.

- Bra! Sa han och kramade mig hårt och länge.